Att snabbt flytta från en plats till en annan, även känd som sprint, är en åtgärd som krävs i många olika sporter och aktiviteter. Sprinting kan delas upp i fyra olika faser, vilka kan särskiljas från de andra genom att jämföra tre olika variabler. Dessa variabler är steglängd, stridfrekvens och markkontakttid.
Startfas
Den första fasen av sprintning är känd som startblokfasen, där sprinteren står i kontakt med blocken. Denna fas har den största mängden jordkontakttid eller den totala tiden då fötterna kommer i kontakt med marken eller blocken. Det här är när kraftproduktionen är störst. Med det bakre benet som producerar kraft för endast 45 procent av kontakttiden, anses det främre benet vara av större betydelse i början. Stränglängd och stridfrekvens är inte faktorer i denna fas eftersom sprinteren inte rör sig.
Accelerationsfas
När sprinteren har tagit sig från blocken börjar de accelerera genom att öka sträcklängden och stridfrekvensen. Längden på denna fas kan vara överallt mellan 30 och 50 meter bland toppsprinrarna under en 100 meter lång ras. Under accelerationen är tiden då foten kommer i kontakt med marken relativt lång för att generera höga krafter, men minskar när sprinteren uppnår maximal körhastighet.
Konstant hastighetsfas
Frekvensen för konstant hastighet kan vara submaximal, maximal eller supramaximal och kännetecknas av att både stridlängden och stridfrekvensen är densamma över en tidsperiod. Denna fas uppnås generellt mellan 60-80 meter marken hos män och 50 till 70 meter mark i kvinnor. I princip kan de bästa sprintarna bibehålla denna fas över ett avstånd av 10 till 20 meter. Skillnaden mellan elit och sub-elite sprinters är frekvensen av stride, vilket visar att det är viktigare än sträckans längd.
Decelerationsfas
Den sista fasen kategoriseras av en minskning av sprinthastigheten, som vanligtvis förekommer mellan 80 och 100 meter marken i toppsprinteren. Hastigheten börjar minska i en skala av 0,5 till 1,5 meter per sekund och orsakas av central och perifer utmattning. Minskningen i hastighet orsakas främst av en minskning av stegfrekvensen, eftersom steglängd och markkontakttid ökas jämfört med den tredje sprintfasen.
